Tvekan

Så här på dag 21 känns det lite motigt. Jag har spelat in två låtar på förmiddagen, men känner mig inte så nöjd. Kanske börjar jag vänja mig. Kanske har jag lärt mig så mycket att jag nu börjar bli mer kräsen (borde vara bra objektivt sett). Kanske är de starkaste låtarna redan inspelade (hjälp!). Hur hantera sånt här tvivel? Jag tänker, ”Kör på grabben och gör jobbet. Hårt arbete lönar sig alltid och ibland handlar det om att arbeta sig ur en trög period. Jösses, vännen, det här är ett jobb och det är inte alltid kul bara för att det är musik!” Ah, nu känns det bättre. Jag förstår dem som säger att det viktigaste i längden är att behålla glädjen i jobbet, annars blir det bara skit. Jag luftar sinnena med viktiga telefonsamtal som fått vänta, en lunch med en vän, lite flummande runt Draken och stundande Filmfestival. Jag läser klart Sven Lundins ”Bris”. Han påstår att han är ättling till Anckarström som mördade Gustav III 1772. Sånt ger perspektiv. När det är som tommast i skaparhjärnan kommer en text om ensamhet framför mig. Kvinnan i reportaget jag läser som tidsfördriv berättar om sin upplevelse av ensamhet efter åtta år som singel. Hennes ord är som tagna ur en låt jag ännu inte spelat in. Jag går raka vägen hem och spelar igenom den. Den är jättebra!